Hösten är en period som många tycker är tung och svår. Mörkret sänker sig över oss, vi blir inåtvända, trötta och kanske nedstämda. Men istället för att kämpa emot mörkret – både det inre och det yttre – kan vi acceptera det och hitta inre frid.
Vissa saker kan vi helt enkelt inte kontrollera och istället för att streta emot har vi mycket att vinna på att acceptera och släppa taget. Vi kan inte kontrollera andra människor, årstider, vädret, en pandemi eller olika missöden som vi råkar ut för, men vi kan påverka vår inställning till det som händer oss. Genom att acceptera det vi inte kan påverka, kan vi istället rikta vår energi mot det vi faktiskt kan göra något åt.
Att acceptera en situation som är allt annat än optimal, är inte samma sak som att tycka om den. Det handlar inte heller om att ge upp. Det accepterande förhållningssättet handlar snarare om att släppa kampen och frustrationen över att livet inte blev som vi tänkt oss, att vi inte mår så som vi vill må eller att vi inte har uppnått det vi hade tänkt att vi skulle uppnå. För när vi accepterar en situation, en händelse eller livet precis som det är utan att fly, döma eller undvika – frigörs energi. Istället för att fastna i ältande, får vi med hjälp av acceptans syn på vad vi faktisk kan påverka och kraft att förändra vår situation till det bättre.
När vi kapitulerar inför det som är, infinner sig ofta en känsla av befrielse.
Att följa livets årstider
När vi nu går mot mörkare tider kan det vara befriande att tillåta sig själv att faktiskt få vara nedstämd, att känna trötthet och att tillåta sig själv att vila och sluta kämpa emot livets naturliga faser. Efter en sommar då vi varit utåtriktade, energiska och handlingskraftiga får vi med mörkrets återkomst möjlighet att gå in i oss själva, vara mindre sociala och samla kraft.
Ibland hamnar vi i perioder av väntan, då ingenting bra tycks hända. Livet känns kanske innehållslöst, man vet inte vart man är på väg eller vad som är nästa steg. Det kan antingen uppfattas som en spännande väntan på någonting nytt eller så stretar man emot i ren frustration, känner sig hopplös och otålig. Men dessa perioder är också en del av livet och har sitt eget syfte, att förbereda oss för någonting nytt.
Sätter du etiketter på dina känslor?
Livet går upp och ner, våra känslor och vår energinivå pendlar och det finns ingenting naturligt med att ”alltid vara på topp”. Problemet är att de flesta av oss har satt etiketter på våra känslor. Nedstämdhet, sorg, ångest och oro är exempel på känslor som vi helst vill slippa känna och som vi snabbt vill byta ut mot känslor som glädje, lycka och entusiasm.
Vi speglar vårt inre med andras yttre och drar kanske slutsatsen att det måste vara något fel på oss som varken känner oss lyckliga eller lyckade.
Men precis som vädret så skiftar våra känslor i ett naturligt flöde och om vi lär oss att acceptera att känslor bara är känslor som kommer och går, så fastnar vi inte lika lätt i negativa känslotillstånd. Bara för att vi känner på ett visst sätt i denna stund, är det inte säkert att vi känner likadant imorgon eller om en timma.
Att ständigt vara i kamp med sig själv, sitt inre liv och livet i stort tar oerhört mycket kraft och energi. Genom att acceptera vårt nuläge kan vi ge upp kampen, följa flödet och finna inre frid.
Att bli sin egen inkännande förälder
Det är lätt att tycka om sig själv när livet flyter på och man har medvind, när man känner sig glad, levande och optimistisk. Men så plötsligt händer det något som rubbar balansen – kanske en motgång som man inte hade räknat med. Optimismen är som bortblåst, uppgivenheten ett faktum och offerkoftan åker på: varför drabbar detta mig?
I dessa stunder är det lätt att börja klanka ned på sig själv. Vi blir hårda, arga och självkritiska när vi egentligen är som störst behov av tröst. Man intalar sig själv att ”jag borde vara glad” eller säger strängt till sig själv att ”rycka upp sig”. Istället för att tillåta sig själv att vara i känslan, vila i det som är, tvingar man sig själv att agera, att ta i mer och kämpa ännu hårdare.
Istället kan man prova att ha ett mer accepterande och empatiskt förhållningssätt till sig själv, att ge sig själv tröst och att bli sin egen kärleksfulla förälder. Man kan försöka prata med sig själv på ett mer inkännande sätt: ”Idag är jag orkeslös och det är okej – min kraft kommer komma tillbaka igen.” eller ”Det är jobbigt att vara människa ibland – jag gör så gott jag kan”.
För kraften kommer tillbaka igen, och mycket snabbare om vi tillåter oss att lyssna på oss själva och att acceptera det som är!
Accepterande förhållningssätt – en övning
Det accepterande förhållningssättet är en konst i sig som kräver övning – det kan vara bra att påminna sig om. Att avsätta en stund varje dag för medveten närvaro eller mindfulness är en bra start. Med hjälp av medveten närvaro kan vi lära oss att registrera våra tankar, känslor och förnimmelser utan att värdera dem. Vi kan också prova att tyst eller högt för oss själva säga ”jag accepterar allt som har med mig själv att göra” – gärna flera gånger per dag.
Ibland känns det helt omöjligt att acceptera en händelse, en livssituation eller en känsla och det är också okej. Då får vi acceptera att det helt enkelt inte går att acceptera!
Och slutligen, den kända sinnesrobönen kan tålas att upprepas ibland:
”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Vill du prata med någon av oss psykologer?
Hör av dig så återkopplar vi och hittar en tid som passar dig.
Posted av Lägereld - september 30, 2020
Lägereld - din samlingsplats för ökat välmående och gemenskap.
Mer från denna användare
Mer inom denna kategori